Jenka

Efter att ha läst ett blogginlägg av en svagt bekant började jag fundera...
Ibland så är man själv sin egen värsta fiende.
Jag har egentligen aldrig haft speciellt bra självförtroende, även om det stadigt blir bättre.
För två år flyttade jag från Stockholm till Linköping, drygt 20 mil, för att börja plugga. Den enda jag kände var dåvarande pojkvännen/sambon som började en annan utbildning. Sedan ett år bor jag själv.
Jag har bevisat mycket för mig själv under dessa två år faktiskt. Jag har fått massa nya vänner jag trivs bra med. Jag klarar av att bo själv med allt vad det innebär och klarar mig väldigt bra. Jag har en underbar pojkvän. Senaste åren, speciellt sedan i höstas, har jag tagit mig igenom svårigheter jag inte trodde jag skulle klara av. Hamnat djupare ner i en svacka än vad jag trodde var möjligt för min del, men har tagit mig upp. Jag lyckas ganska bra med pluggandet, och jag tar mig an projekt som jag klarar av.
Jag litar inte på så många, och det har nog ibland förstört för mig. Litar inte på all vänskap, och i vissa fall låter jag den aldrig gå djupare än så. I andra fall blir den mycket djupare och helt underbar.
Jag måste sluta tro att folk pratar skit bakom ryggen på mig, inte uppskattar mig etc. För de visar faktiskt att de gör det.
Jag vet att jag klarar av saker. Jag ska bara bevisa det både för mig själv och för alla andra.

Nu har jag tänt ljus i lägenheten, fixat en kopp te. Ska ta en bit kladdkaka och kolla på CSI innan det blir dags för en promenad till mina älskade monster kaninerna. Det blir snart dags att ta in dem hem hit till lägenheten, här är alldeles för tomt.
Jag är ensam en längre stund för första gången på många veckor. Det är ganska välbehövligt tror jag, men jag känner ångesten komma krypande lite smått. Inte ångest för att vara ensam, utan den oförklarliga. Ensam har jag inget emot att vara ibland.

Hmm... Blev ett långt, svamligt och ganska utlämnande inlägg. Aja, håll till godo.