Jenka

Jag får inte hoppas! Anledning med det här var att slippa alla turer fram och tillbaka, att kunna koncentrera mig på mitt eget liv. Han skulle inte få mig att må dåligt längre.
Jag börjar äntligen må bättre, men så envisas det med att komma små rapporter... Allting låter så bra, det låter ärligt talat bättre än någonsin tidigare. Men jag får inte tillåta mig själv att gå på det igen, inte tillåta mig själv att hoppas.
Problemet är ju det att jag fortfarande bryr mig, och hur mycket jag än kämpar så tänds en svag gnista av hopp. Försöker släcka den, men är tveksam till om jag verkligen lyckats eller om den fortfarande ligger och glöder förrädiskt.

Jag är inte en sådan person som kan stänga av allting och bara sluta bry mig. Det borde väl, normalt sett, vara en bra egenskap men just nu hade jag hellre varit mer känslolös, eller i alla fall kunna stänga av känslorna när jag själv känner för det.

Även om allting verkar så bra, så tror jag inte på någonting förrän allt är löst. Och det lär helt enkelt aldrig hända, lika bra att acceptera det en gång för alla. Han har dessutom fortfarande inte visat på ett enda sätt att han bryr sig om mig. Därför ska jag fortsätta vara likgiltig.

När jag och Frida satt och pratade och analyserade oss själva hela natten förra helgen konstaterade jag att jag inte brukar må dåligt pga kärleksproblem. Om jag helt enkelt inte bryr mig tillräckligt (men det känns ju så?) eller om jag inte tillåter mig själv att må dåligt pga någon annan, vet jag inte.
Men här, en person som funnits hos mig hela livet, som är den som betyder allt för mig och som i fem års tid fått mig att må så dåligt... Varför kan det inte vara lika lätt att gå vidare ifrån? Det är inte kärlek, men det är någon jag älskar och står så mycket närmre än jag någonsin lär göra med en eventuell pojkvän...