Jenka

Min pappa är död.

Jag fick veta det i lördags kväll, vilket var anledningen till både min resa till Stockholm och till frånvaron här på bloggen.
Det känns overkligt och tomt, stundtals blandat med panikkänslor. Går inte att förklara på något annat sätt.

Jag kom hem i tisdags kväll, och hade då hunnit träffa min släkt, varit på möte med begravningsbyrån (allt planerat) och diskuterat tömning av hans lägenhet.
Hur mycket är det egentligen tänkt att man ska klara av, orka med och veta när sånt här händer?

Jag känner mig plötsligt jätteliten och okunnig, inte alls vuxen. Jag har andra som orkar mer än jag, och det är tur. Dessutom ställer Linus upp i 180 och är helt underbar.

Livet går vidare, jag mår inte bra men börjar lugna mig lite, chocken börjar väl släppa antar jag.
Börjar känna mig rastlös och det är dags att ta tag i normala saker som pluggande, möten, socialt liv etc. Men C har nog rätt när hon sa att jag alltid kommer sakna honom. Och det kommer nog ta ett tag innan jag känner mig normal igen.