Jenka

Usch, vilken helg det blev...
Trots att jag vet bättre, så börjar jag ändå tro på människan, och hoppas att det faktiskt ska gå den här gången... Framsteg har han ju gjort i alla fall.
Men återigen så blir jag sviken, och tvingas inse att jag bara är dum som tror att det nånsin kommer bli annorlunda. Men vem vill inte ge någon man älskar en andra (tredje, fjärde, många...) chans?

Men en sak har jag faktiskt lärt mig de senaste månaderna. Trots hur jag mått (eller kanske just därför) så har jag insett att jag klarar mig i alla fall. En person som betytt och fortfarande betyder mycket, men han finns inte alls på samma sätt i mitt liv längre. Och jag klarar mig bra i alla fall.
Jag vet att jag kan och klarar mycket, jag vet att jag har många andra som bryr sig och inte tvekar att visa det mycket mer ordentligt än falska ord. Som kan anstränga sig för min skull.

Egentligen vet jag det- men ofta måste jag kämpa för att övertyga mig själv om det.
Och oavsett gör det så otroligt ont att bli sviken, gång på gång.